MAMMA, SON CHI IN DE TI'... di Giovanni Barrella
Mamma, son chì in de tì… Hinn settantun
e son vegnuu a trovatt, al cimiteri,
’me foo ogni ann, quand me ne passa vun.
E chì, in stoo sìt*, lontan di trebuleri*,
davanti a tì, me senti piscinin,
’me fussi diventaa ancamò on fiolin*.
Te vedet, mamma, gh’hoo i cavej tutt bianch
e l’anima strasciada su a tocchej*.
Ma el soo che tì i cavej ti guardet nanch,
o te fee mostra* nanca de vedej.
Ti non te gh’hee che oeucc per el mè maa,
’me quand, bagaj, gh’avevi on quaj bobaa*.
Serom felici, mamma, a quij temp là!
La cà del nonno, el papà official,
i tò bagaj* che ravanava* in cà,
la vitta la faseva el cors normal
senza fastidi gross, senza velen,
’me fussom staa miss chì per voress ben.
Poeu dopo!… Dopo è cominciaa l’arlia*.
È mort el nonno, la nonna, el papà…
La casa pienna de malinconia,
e tì, che non t’hee faa che trebulà,
on brutt dì te see missa in d’on lettin
e te see andada via ’me on passarin.
E inscì son restaa soll, perché i fradej
s’hinn rangiaa tutti a viv col commercià.
Ma mi, cont el coo pien de zaccarej*,
per corregh adree ai nivol, per sognà,
sont andaa, marabiand*, adree ai mè sogn
che m’hann tiraa tutt l’anima carpogn*.
………………………………………...