CAR, EL ME' CAR MILAN
Passen i mes e passen anca i ann
e i milanes hinn chì pien de vergogna
che paren soffegaa dent in del ruff,
in mezz al fumm e mur tutt spegasciaa.
Gh'è pù di bei maner in di contrad
e quell che me dispias an'mò pussee
se parla naca pù 'me i noster vecc.
I nòster cà gh'hann pù la pòrta verta
adess hinn pien domà de cadenazz.
Gh'è pù in de l'aria tanta bella cera
e stemm saraa in di cà quand ven la sera.
I nòster giardinett ciamen i mamm,
cerchen i gioeugh di fioeu,
cerchen i morositt
che se brasciaven-sù pien de speranz,
ma gh'è domà siringh sott ai banchett.
Semm minga chì a piang de nostalgia
ma nanca per spettà on'agonia.
Ma prima an'mò che vegna giò la nòtt
se pò combatt per minga scomparì.
El noster SANT AMBROEUS in del ritratt
el gh'ha ona frusta sollevada in man,
speremm che le dopera a fà capì
che i milanes hinn bonn ma nò...
...indorment.